Press

Recensioner

[Dagens Nyheter]
Måsen av Anton Tjechov, Johannesbergsparken, Vaxholm

"VÄDRET ÄR AMBIVALENT, men måsarna desto mer konsekventa. De cirklar över scenen med högljudda skrin alltmedan mörka moln och strålande sol snabbt avlöser varandra ännu en kväll denna sommar med konstigt väder. Det har sin betydelse för med "Måsen", sin fjärde Tjechovuppsättning i parken i Vaxholm har Ulf Pilov valt att spela i direkt samspråk med elementen.

Scen och salong består av en enkel träkonstruktion som lämnar fri sikt ut mot vattnet. Det ger skådespelarna möjlighet att peka ut mot kobbarna på andra sidan sundet och säga just där ligger min mammas gård och publiken sträcker nyfiket på halsarna och tittar ditåt.

Men i konstrast mot platsens realism drar Ulf Pilovs regi åt det lekfullt överdrivna och förhöjda. Det blir energifyllt och medryckande när de yvigaste gesterna lagt sig en smula en liten bit in i föreställningen. Rollfigurerna framträder med naturen som fond som en samling sysslolösa, rastlösa barn, utslängda på landsbygden.

Görel Crona är stundtals magnifikt skojig som den grandiost självupptagna Arkadina, hennes älskade Trigorin (Fredrik Hiller) är här en ung player, livsfarlig just på grund av sin ryggradslöshet och sitt bekräftelsebehov.
Den stackars Masja, hopplöst förälskad i Konstantin som är lika hopplöst drunknad i Ninas ögon, är här i Malin Arvidssons gestaltning så intensivt frustrerad, så vibrerande av oförlöst energi att hon blir mer än bara stackars, hon blir en av alla miljontals kvinnor världen gått miste om, instängda i valet mellan äktenskap och förtappelse.

ALLRA FINASt blir det i mötet mellan Arkadina och Konstantin (Johan Hallström), mellan en mor livrädd för närhet och en son som helt fastnat i barnets behov av att bli sedd, älskad och bekräftad av sin mamma.
Tyvärr vinner till sist elementen över ensemblens ambitioner. I den allra sista scenen, när Nina (Sara Nygren) återvänt från Moskva, krossad och förvirrad, och möter sin ungdoms älskade Konstantin, blåser vinden så kraftigt och måsarna skriar så högt att deras båda slutmonologer dränks i naturens ljud. Lite Tjechovskt - det allra viktigaste som sägs är det ingen som hör."

Jenny Aschenbrenner
Dagens Nyheter

[Stockholm City]
Tjehovs "Måsen" har fått nya vingar

"Teaterföreningen Verket blandar upp det Tjechovska vemodet med burleskt leksinne när de ger "Måsen" i Vaxholm. Den spartanska träscenen öppnar upp mot sin natursköna omgivning, vilket speglar pjäsens eget sceneri. Vi får ta del av olycklig kärlek, drömmar om konstnärlig framgång och den eviga frågan hur vi ska finna lycka.
Ulf Pilovs regi lyfter fram ett utåtriktat, förhöjt skådespeleri med kraftfulla kvinnokaraktärer som tar för sig. Görel Crona känns gjuten som den storslagna, självupptagna skådespelerskan Arkadina - ensamstående mor till Johan Hallströms Konstantin, som oavbrutet söker sin mors uppmärksamhet. Starkt intryck gör även Sara Nygrens Nina, vars sprudlande livsaptit bryts ner av krossade drömmar. Liksom Fredrik Hillers bekräftelsesjuke, ryggradslöse författare Trigorin.
Här finns scener där texten inte riktigt vill fyllas med pulserande liv och mor- sonrelationen blir inte lika intressant som kärleksförbindelserna. Men Verket lyckas ändå i stort skapa en både lust- och energifylld, liksom intim och berörande föreställning."

Birgitta Haglund
Stockholm City

[Svenska dagbladet]
Tjechov rakt upp och ner

"Det börjar med en vind. Mörka moln. Måsar skriker som på kommando: argt envist och mot slutet ödsligt genom kvällen. Naturen bjuder på effekter som få institutionsscener kan överträffa. Det är nästan för bra – eftersom man här spelar just Måsen. Den tjechovska symbolismen seglar över scenen med skränig påtaglighet.

Teaterföreningen Verket, Vaxholm framför detta år den enda Tjechovpjäs som är som gjord att spela utomhus eftersom den till stora delar utspelas vid en sjö. Regissören Ulf Pilov har under flera år skapat en Tjechovtradition här vid en vik av havet.

Måsen är, jämfört med Tre systrar förra sommaren, en mer konsekvent genomförd tolkning av den existentiella förtvivlan som Tjechov något blandar med komisk spleen och pratsam vardaglighet. Pjäserna beskriver akut kontaktlöshet och alienation, en civilisatorisk autism.

Scenen är en träfyrkant, delvis öppen mot vattnet. Åskådarna sitter nära spelet, blir del av det. Vi är den publik som ser premiären av den pjäs ynglingen Konstantin har skrivit för att imponera på sin mor, skådespelerskan Arkadina, men vi är också det aiditorium som hon ständigt behöver för att känna sig betydelsefull och vid liv. Vi är läsarna som författaren Trigorin vädjar till och känner sig förminskad av. Vi är medaktörer och tyst konsensus.

Måsen är ju en Hamletparafras. Här står en faderlös, ung oidipal man och försöker krama kärlek ur en mor vilken dock bara söker andras uppmärksamhet. Stycket är ett successionsdrama där ungdomarna mot sin vilja sakta men säkert blir bleka kopior av den gamla generationen. Tjechov har dock något att säga alla: han bjuder alltid på en rik kollektion exempel på livslögner och flyktmekanismer, alla dessa sätt på vilka vi alla försöker undvika smärta, klarsyn och konfrontation.

Verket använder en snabb, uppskruvad spelstil som betonar det komiska som vidhänger alla dessa tragiska livsöden. Skådespelarna kommer publiken mycket nära men spelar ändå bullrigt tydligt för att inga repliker ska blåsa bort Uppsättningen är rappt teatral och mycket ovanligt fysisk. Humor och lätt karikatyr får ta stor plats.

Johan Hallström gör Konstantin till en axel av förtvivlan kring vilken iscensättningen rör sig, sårig men sluten kring sitt trauma att vara Ingenting. Sara Nygren som Nina gör en Ofelia som väljer att odla sin förmåga att uthärda istället för att ta sitt liv. Görel Crona gör Arkadina till en isdrottning som egentligen själv är ett egoistiskt barn – liksom brodern Sorin, utmärkt spelad av Henrik Norman. Sorin ska dö, 52 år gammal, efter ett meningslösa liv som han aldrig förmått forma. Fredrik Hiller spelar Trigorin med ett krampaktigt själväckel som balanserar på gränsen till överspel. Malin Arvidsson är så stark som person att man ibland har svårt att tro på Masjas desperata alkoholism. Viktor Friberg är magnifik som förvaltaren Sjamrajev med härligt sluddrig tajming.

Måsen spelas så att fjädrarna, bokstavligen, yr genom luften. Uppsättningen är rak, rolig och påtaglig. Tjechov utan krusiduller."

Lars Ring
Svenska Dagbladet